Little Miss Wise

Nymanikyrerade naglar. Minnen från en galen kväll. Borde, borde inte.
Gjorde. Bortglömt.
Äsch.

En ny framtid, antingen mer eller minde.
Eventuellt mer, ifall skolbänken och allitterationer lockar ett rastlöst sinne tillräckligt mycket.
Eventuellt mindre. "Been there, done that"-känslan kanske tar överhanden.

Men ändock något nytt. Något sedan länge glömt, noga förträngt.
Solitaritetens armar sträcker sig efter sitt byte, som de snuvats på i ett halvår tack vare duktigt fuskande. Att ignorera sitt öde är att blunda för verkligheten, men nu bänds ögonlocken upp, och sanningens vita ljus bränner sönder hornhinnan.
Lika bra det. Vill inte se, vill inte inse.
Ignorance is bliss.

Kommer ni ihåg de vitmålade rutorna på gatan? De fyrkantiga rutorna, en eller kanske två bredvid varandra, i vilka man skulle hoppa. Hopp, hopp, hopp - ända in i målrutan längst bort.

Ungefär så hoppar jag, i nästan allt jag gör. Som en liten flicka som hoppsar mellan vita rutor.

Jag hoppar mellan bloggar titt som tätt (som ni kanske har märkt).
Jag hoppar mellan olika kompisgäng också. Vilket i och för sig är rätt trevligt. Att man har så mycket vänner att man kan hoppa mellan dem, alltså. Ett ben i varje gäng, så att säga.
Jag hoppar från ett beslut till ett annat, bara sådär. Fram och tillbaka mellan olika åsikter och ståndpunkter.

Jag brukar skämta om att jag hade varit en värdelös politiker, och en katastrof till advokat, eftersom jag så lätt byter åsikt. Ena stunden kan jag vara övertygad om något, men så fort jag pratar med någon som har en annorlunda synvinkel kan jag tycka som denne illa kvickt.
Antingen ser man detta som smidigt, eller som en smula jobbigt. Jag tycker nog det senare.

För i och med att jag så enkelt lyssnar på andras åsikter och vänder kappan efter vinden så fasansfullt snabbt, så har jag oerhört svårt att bena ur vad jag själv tycker och tänker egentligen. "Vad tycker du?", eller ännu bättre, "vad vill du?" kan vara väldigt knepiga frågor att besvara för mig ibland.
Jag har på något sätt förlorat min egna vilja i allt lyssnande på andras viljor. Och det är ju lite synd, för även om andras viljor är bra att ha så vill man ju gärna ha tillgång till sin egna också. Lite nära till hands och så.
Kan ju vara fint.

Man kanske kan hyra en?
"Egen vilja uthyres" skulle det stå på en lapp. Så fick man ta ett telefonnummer och hoppas på att man fick den. Den egna viljan. Det hade varit något det!

Eller så kanske jag får utlysa en hittelön till mig själv (eller valfri övrig person) ifall jag hittar min egna, förhoppningsvis redan existerande, vilja som gömmer sig inuti mig någonstans. Då kanske jag får lite motivation till att faktiskt leta i varje vrå efter den, natt och dag, tills jag lyckligt kan utbrista "AHA! Nu fann jag dig!", och så skulle den egna viljan återigen finnas på plats. Lite nära till hands och så.

Suck. Inga särskilt bra alternativ, eller hur?
Näe, jag tycker inte det heller.

Jag hostar lite, snörvlar, och tycker synd om mig själv för att jag legat inne hela dagen och försökt kurera en förkylning som kanske, kanske inte, kommer att bryta ut i sin fulla kraft. Jag tittar mig omkring i mitt lilla rum. Ljusstaken med smala, svarta pinnar som sträcker sig mot taket. Lila kuddar som ser ut som en bukett rosor. Tavlan jag fick av min syster för nästan exakt ett år sedan, som säger "Let the music take you to another galaxy".
Rummet i det lilla huset som jag har bott i hela mitt lilla liv. Rummet som jag kanske kommer att lämna vid början av nästa år.
Tanken skrämmer mig. Jag varken vågar eller vill flytta hemifrån, samtidigt som jag jättegärna vill iväg och göra något annat. Paradoxalt, inte sant?
Jo tack, JAG VET. The story of my life.
Addera då till det min något failade London-resa som inte alls blev som jag hade tänkt mig, även om jag hade roligt under tiden. Känslan av att ha kommit rätt infann sig aldrig, utan istället fylldes jag av mer och mer olust och misströstan för varje dag jag spenderade där borta.

Hur lätt är det då att än en gång lämna sitt hem för ett nytt, läskigt äventyr? Inte så himla lätt, kan jag säga. Att återigen säga hej då till familj och vänner och försöka börja ett nytt liv någon annanstans... Jag känner mig inte så pigg på det.
Samtidigt brottas jag med känslan av att det finns en plats för mig någonstans där jag kommer känna mig hemma igen. Jag vill ju iväg eftersom jag innerst inne tror på att det finns ett ställe där jag kommer att hitta rätt. Och om det stället inte är här hemma, i det lilla rummet i Jönköping, ja, då måste jag ju åka!

Jag antar att jag drömmer om en liten repris av vad som hände mig när jag gick på gymnasiet.
När jag började på Media-programmet kändes det bra först. Jag hade roliga klasskompisar och hade kul i skolan varje dag. Istället för att olusten kom direkt, som i London, så smög den sig på när jag gick Media. Jag kände gradvis att det här kanske inte var helrätt för mig. Jag började då fundera på att byta program och fick höra om IB-programmet, som jag inte överhuvudtaget hade övervägt förut. Jag gick och pratade med IB-koordinatorn, och hux flux var bytet ett faktum. Och när jag kom dit och började på utbildningen from hell i många andras åsikt - då kände jag mig hemma. Visst att det var skitjobbigt, det var det verkligen, men jag har nog aldrig känt mig mer "rätt" än vad jag gjorde när jag gick IB. Det märker jag ännu mer nu, för så fort jag tog studenten försvann den känslan.

Jag saknar den. Jag vill ha den tillbaka. Jag vill känna mig "rätt" igen. Jag vill sluta hoppa mellan olika alternativ, och istället hitta ett som jag håller mig till.
Jag vill lämna de vita rutorna, i alla fall för ett tag, och bara finna frid på en specifik plats.
Jag kanske inte vet så mycket annat om vad jag faktiskt vill här i livet, men jag vet att jag vill hitta hem igen, till mitt rätta element.
Och även om London-upplevelsen gör sitt bästa för att hålla mig tillbaka kanske jag ska tänka en extra gång på det där bytet i gymnasiet som faktiskt blev väldigt lyckat. För trots att det ena miljöbytet inte träffade the bulls eye så gjorde ju faktiskt det första bytet det, och det om något borde ju motivera mig att våga chansa ännu en gång.
Ett sista hopp kanske är det enda som behövs.

Japp, ni hörde rätt på djungeltrumman: Lilla fröken vis har flyttat till ny ort!
Ni som har hängt med ett tag suckar säkert och tänker "Äsch, ska hon byta nu igen?! Hon byter ju alltid tillbaka i alla fall!"
Jaa, jag vet, jag har svårt för att lämna min kära Little Miss Wise-blogg. Men jag vill ge sofiaolofsson.se en sista chans - denna gång i form av en Londonblogg! Där kommer ni att kunna följa min galna jakt på jobb och boende, alla ups and downs samt diverse spännande händelser in between - om jag nu tar mig i kragen och åker iväg någon gång.

Seså, in på sofiaolofsson.se nu och läs där istället! Jag lovar att säga till er om jag ändrar mig igen, även om jag ska försöka undvika detta.
Ciao!

Nu är det bestämt.
Inte skrivet i sten, men bestämt. Faktiskt.

När det är skrivet i sten har jag lovat att basunera ut på Facebook så att "världen" får veta vad jag äntligen bestämt mig för att göra med mitt liv den närmaste tiden. Att jag har nått the point of no return. För jag förstår ju att ni alla sitter som på nålar och väntar ännu, efter över ett års velande, och kräver att få veta vad som komma skall... Ehm. Yeah right.

Men nu, när jag i alla fall har bestämt mig, så kan jag ju alltid tjuvstarta och berätta vad som är planen här, för er.

The Plan
I skrivande stund är jag i full färd med att försöka fullborda ett engelskt CV (eller ja, mitt första fullbordade CV överhuvudtaget kommer det ju att bli i slutändan), då jag ska åka till London och testa på lyckan!
- Nej, ingen biljett är bokad än.
- Ja, jag ska åka trots att min kära syster kanske inte har världens bästa erfarenheter därifrån.
- Nej, ingen väska är packad, och inte ens en fjuttig liten packlista är påbörjad.
Men CVt ska nog snart, snaaart, vara färdigt. Typ. Jag ska bara bli någorlunda nöjd innan jag låter nämnda sis kötta sönder det, så ska det nog bli bra till slut. Hoppas jag.

Tanken är att jag ska åka relativt snart, kanske om två-tre veckor eller så, vem vet än så länge, och sedan vara där fram tills i slutet av oktober. Under den tiden ska jag leta massa jobb, gärna i butik eller inom hotell, samt försöka hitta ett någorlunda vettigt och kackerlacksfritt boende. Om det går vägen relativt fort ska jag även försöka mig på att skaffa bankkonto, national insurance number, försäkringstjosan och annat såntdäringa som man kan behöva.

Sen, den 28 oktober, måste jag ta en tripp hemåt igen. Både för att syster A ska examineras som en nybakad liten affärsekonom (vilket jag ju helt enkelt tvunget måste vara med och fira!), och för att det vankas Rihanna-konsert i Stockholm den 2 november. Whoooaaa, vad jag längtar dit! Ska bli så galet roligt.

Och därefter, om allt går vägen och som det ska enligt The Plan, så åker jag ögonaböj tillbaka till London och börjar då jobba på ett helt fantastiskt jobb (såklart) samt bosätter mig i en fabulös lägenhet - helt utan kackerlackor.

ENKELT!
Nu ska jag bara göra det också...

Är sådär löjligt glad över att DJ Chuckie kommer till Sliver ikväll, och att jag faktiskt ska dit! Och att det bara råkar sammanfalla med att jag är ledig imorgon! Lyckan, alltså. Svår att slå.
Dock kan jag inte låta bli att oroa mig. Eftersom Chuckie är en galet bra DJ lär hela Sliver vara smockfullt. Och vi vet ju alla att trängseln på Sliver är något i särsklass även på "vanliga" utekvällar.
Jag ser framför mig ett dansgolv så packat att man omöjligt kommer kunna röra sig, än mindre dansa. Jag hör glasknastret som uppstår när hundratals människor tappar sina glas i golvet och sedan går på glasbitarna (som givetvis fastnar i skorna). Jag känner den klaustrofobiska värmen som kommer kväva en inne i den förhållandevis lilla lokalen.
Oh yes, my friends... Det lär bli en katastrof.

MEN, nu ska vi inte hänga läpp för det, för det är ju DJ CHUCKIE SOM KOMMER!
Så nu blir det förtagg i form av lite härliga DJ Chuckie-remixer. Lyssna och njut, så ses vi kanske och trängs tillsammans på dansgolvet ikväll.

Är det inte lustigt hur snabbt man kan ändra åsikt?
Särskilt när det gäller mig. Jag är en bloody kameleont på den fronten. Ena stunden är jag helt inne på ett spår, för att en millisekund senare vara övertygad om raka motsatsen. Vilket är varför jag ALDRIG kommer bli en framgångsrik politiker eller advokat. Så fort jag hört den andra sidans argument skulle jag bara "Nämen jag tycker vi kör på ert sätt istället, det låter ju sjukt mycket bättre! Att jag inte tänkte så...".
Hade a-l-d-r-i-g funkat.
Lustigt det där.

Exempel: Min framtid.
Igår hade jag nästan gett upp tanken att jag skulle fara iväg någonstans i höst. Tänkte att det kanske är lika bra att vänta, så mycket som är på gång med Rihanna-konsert, syrrans examen och allt på jobbet. Bättre att jag bidar min tid och sen drar till Barcelona när våren kommer för att leva det ljuva livet. Sol, bad, fest till underbar house-musik och antagligen sällskap av min fantastiska Emma. Det tyckte jag lät som en idé jag kunde gå med på, ja, kanske till och med gilla.

Men så idag fick jag äntligen chansen att diskutera London med Therese, som numera är en inbiten London-bo. Och svischsvoschfillibom så blev jag helt plötsligt apsugen på att flytta till London! Och inte ville jag vänta till våren heller, nej för sjutton, låt mig flytta NU!
Typ.
Som sagt, lustigt det där.

Jag ska nog låta mig själv grunna på det här liiite till, så att jag inte ångrar mig lagom till att flyget anländer till engelsk mark. Men just nu känns det mest lockande att dra till London vid septembers slut och låta det bära eller brista. Barcelona lär ju finnas kvar ett tag till... Och låt oss vara ärliga:
Who says I can't do both?

Stackars, stackars Stefan Liv och hans familj. Jag vet att alla skriver det, men det finns ett skäl: det som hänt är så överjävligt och tråkigt så det finns inte.
Och det värsta är att olyckor händer hela tiden, varje dag. Folk dör, lider, gråter, misshandlas, våldtas, såras. Det finns fan ingen hejd på allt jävelskap. Ingen slipper undan.
När blev världen så nattsvart av olycka och misär?